lindaanderssons

Jag har ingen att prata med så måste skriva av mig här. Mycket därför jag har en blogg.
Fick ett samtal i morse från min bror som berättade att min älskade farmor Astrid har gått bort.
Vi var ganska förberedda men det gör fortfarande ont! :(

Jag kan bara tänka på hur orättvist livet är!
Hela min barndom spenderade jag med henne. Hon tog alltid hand om mig efter skolan.
Jag och min bror daniel var de enda som hon hade utav släkten i Grums. Och våran pappa då såklart. Han ställde väl mest till med bekymmer för henne men mig och daniel ville hon alltid det bästa för!
Jag har inte sett henne på ett år nu. Hon har varit sängliggande på ett hem. Och när jag såg henne där första gången så var jag tvungen att gå ut ur rummet. Det var inte min älskade farmor som låg där!
Hon har varit borta en längre tid för mig. Humor var det enda som hon hade med sig tills döden kom.
Hon var en bland de bästa, ingen tvekan.
Man måste försöka vara positiv i sådana lägen. Detta hör till livet, vilket är en av många anledningar till att jag inte gillar livet!